filippaerikasofia

jag sa ifrån mamma.

snöbollen blev ett snöklot och jag fick höra många saker i dag, som att "vuxna har samma känslor som tonåringar, vi håller bara inne med dem" som att jag var ett litet barn. saker som "alla gör misstag, vi är bara människor". saker som att JAG brutit av kontakten med min områdesrepresentant när det i själva verket är HON som inte ringt på 2 månader för att göra sin månadsliga rapport. hon har inte brytt sig om mig alls sen jag hjälpte Pauline ut ifrån hennes hus när Pauline hade problem där. hur ska jag kunna lita på någon som jag hör gör såna saker mot någon? HUR? vem skulle jag prata med när jag hade problem här? skolan var de enda att vända sig till. de hjälpte pauline. de är på våran sida. men denna gången så hände inte det som var bäst för mig. det blev värre för alla.
jag ville aldrig att det skulle bli såhär.

vilket bra avslut på året.
jag är så jävla trött på alltihop. jag är trött på att bli behandlad som om jag var en tolvåring med ett förståndshandikapp. jag är SVENSK, inte dum i huvudet. nej, engelska är inte mitt modersmål men jag är bättre på det än vad det är på något andraspråk de lärt sig. jag fattar vad de säger, men i en situation där fyra vuxna är emot mig, då har jag svårt att försvara mig.

det hjälpte inte mamma. nu ska jag "sluta plugga så mkt och umgås mer med dem på vardagarna istället."
jag vill hem. man borde inte åka som utbytesstudent när man är 18 man är för gammal för att bli behandlad som ett barn då. och jag vill verkligen inte höra att jag "bara är en tonåring som överreagerar".

det är fan inte lätt att flytta in hos en familj som man inte alls känner och försöka få dem att gilla en och prata med dem om hur man känner sig och sen får man veta att familjen ska flytta till våren medan man bor där, till ett litet husvagnsliknande hus mitt ute i ödemarken och innan det ens gått upp för en vad det betyder (mer än att familjen ska äga hästar) så börjar de ha husvisningar och man måste städa frenetiskt varje dag och sedan på två minuter springa ut till bilen och köra ett kvarter bort i en timme medan husvisningen pågår. och sen när de försökt sälja huset i en månad så tar alla pengarna slut och familjen är helt pank. och JAG bor där. familjen är på dåligt humör och stämmningen i huset är allt annat än bra. och sen efter åtaliga husvisningar så kommer familjen fram till att ingen kommer att köpa huset. så de försöker hitta hyresgäster istället. de hittar några ganska snart och familjen köper trailer parken i bootlegger. inte direkt känt som ett fint område. ser ut som en soptipp.

sedan när de har köpt nya huset och börjat flyttningen, då drar sig de första hyresgästerna ur. nu står familjen pank där med två hus och fyra barn, tre hundar, en katt och ett marsvin. de flyttar in och börjar rensa upp röran, de hittar en ny hyresgäst och allt är frid och fröjd, i en vecka eller så. sen drar sig den andra hyresgästen ur. nu står de där igen, med två hus, ett helt tomt och det andra är litet, dåligt och väldigt stökigt. det tar ett tag och sen hittar de hyresgäst nummer tre. de ska flytta in första maj. vi får väl se om de gör det.

allt i den här familjen är katastrof. och jag är mitt i kaoset. jag mår inte bra av det. och jag är orolig för dem, och känner mig ivägen. men idag fick jag höra att amerikanare visar kärlek genom att ge upp något för någon annan och om den personen visar att den inte uppskattar det, då är familjen sårad. men jag vill ju hjälpa dem! de förstår inte det. men att ta en utbytesstudent när det är så kaotiskt som detta året varit för dem, det kanske inte är det bästa. för det är inte bara de som kommer att gå igenom ett kaotiskt år, även utbytesstudenten kommer att göra det.

jag förväntade mig ett relativt lugnt år, lojt, med ett lugnt tempo. det är allt annat än vad detta året har varit. så mycket problem... jag visste inte att någon kunde ha så mycket problem i bara en familj. de förstår det inte, för de har levt i kaoset för länge. men jag, jag har varit så jävla bortskämd, jag klarar inte av att se alla problem som hopar sig inför denna familj hela tiden. jag blir galen. och att bo här ute i ett sånt här hus gör mig ännu mera galen. och den enda utsikten jag har är ett brunt jordberg. och att skicka sms eller ringa.. HA försök du. om man har tålamod nog så måste man skicka om smset två gånger för att det ska nå fram. och man måste stå på exakt rätt ställe för att kunna skicka och ta emot.

jag vet inte om detta inlägg makes any sense at all, men jag måste sova nu.

sammanfattning: min dag har varit skit.

au revoir