Nej jag är inte bitter, bara färdig med det här
jag önskar
att allt var annorlunda
jag önskar att min syn på världen
kunde förvandlas till ett
vackert ömtåligt föremål i mina händer
som något gjort av glas tunnare än luft
och när jag ställer det ifrån mig
kastar det ingen skugga
jag önskar att sorg och lidande inte fanns
men sorg är en sanning
sorg är ett bevis på att du levt
och funnits här
sorg kan inte köpas eller säljas
sorg kryper inte för någon
livet tiden och ett iskallt samhälle
kan ta ifrån dig allt
råna dig på allt
men ingen kan stjäla dina upplevelser
ingen kan ta dina minnen ifrån dig
ingen kan råna dig på din sorg
Jag är trött på folk som förväntar sig att man ska kunna allt som de kan bara för att de själva kan. Jag är trött på falska människor. Jag är trött på artiga skratt och kallprat. Jag är trött på att försöka göra sitt bästa men ändå känna sig bortglömd. Jag är trött på att vara trevlig mot allt och alla. Jag vill bara vara jag.
Jag hatar det där ljudet. Det ilande, skorrande ljudet av klockan som ringer när varje lektion börjar och slutar. Det tycks hålla på i en evighet innan det dör ut. Att jag inte får tinnitus är ett under. Och sen börjar lärarens malande röst. Sjunker och stiger. Emellanåt hörs någon ljusare röst från en frågvis elev som lyssnar. När jag tittar ut över klassrummet sover resten med ögonen öppna. De är långt bort, de bara låtsas lyssna. De lär sig ingenting, för tankarna är långt borta från Mr. Rosenleaf’s tegelklädda klassrum. Kanske på vad man ska göra när man blir utsläppt från fångenskapen, eller vad man ska äta till lunch, hur man ska fixa håret till dejten på lördag, tröjan man ska köpa efter skolan eller resmålet man ska fly till under helgen.
Jag vill bara ha lov nu. Men just det ja, jag är ju fast. Här:
När man lämnar CMR och åker norrut, så måste man passera Riverview, (där jag bodde innan) och åka ut på landsvägen, man måste passera vattentornet och området som kallas Eagle's Crossing. Husen där är fina, de är riktiga villor med två plan, och en liten gräsmatta. Men man måste passera det området också och åka längre norrut. Man kör ett tag på landsvägen och ser platt åkermark omkring sig, lite berg. Och sen på andra sidan kullarna så ser man några hus utströdda över det kala, bruna landskapet. Vid den tredje infarten på höger sida finns en väg som heter "Chandelle Street", det låter mycker finare än vad den är. Chandelle Street är en gropig jordväg som ingen förutom vi som åker på den varje dag bryr sig om. Utmed Chandelle Street finns trailer parks utsatta med jämna mellanrum. Husen är sjaskiga med flagnad fasadfärg och insjunkna tak, men bilar finns det gott om. Utanför varje trailer park står i genomsnitt fem bilar parkerade. En man har två flygplan och en stor hangar för dem. En annan granne har en porche.
Frågan är; varför lägga så mycket pengar på bilar när ens hus ser ut som en skrothög? Varför köpa en porche när man skulle kunna bo i ett finare hus? Folket som bor här ute anser sig vara lantmänniskor, men egentligen bor de bara här för att det är billigare. De odlar ingenting, de har bara en väldigt massa land därför att.. det finns en hel massa tomt land som ingen annan vill ha. Min familj har hästar, men varför betala en massa pengar för skötseln av dem när de har ont om pengar? ...
Min familj har nu kommit på att det är dyrt med bensin så de vill inte skjutsa oss in till stan så ofta längre. Det kunde de väl listat ut innan de flyttade ut hit till ingenstans?
Min värdmamma sa att de kanske ska adoptera ett fjärde barn nästa år. "Men det är inte mitt beslut". sa hon, jag tänkte: "nähe, vems beslut är det då? Är det Keith som bestämmer det eller..?"
"It's God's", sa hon.... jag är så trött på att höra det. Det är väl inte gud som bestämmer om de ska adoptera ett till barn eller inte...
Jag vill inte bo i denna familj för att det är Guds beslut, jag vill bo här för att det är deras beslut och deras vilja. För om det inte är det, så verkar ju inte Gud göra beslut som är det som är bäst för alla. För just nu, så känner jag mig mest ivägen här. Och jag skulle må bättre någon annanstans. Men det är ingen idé att flytta nu.
Bara åtta veckor kvar........
au revoir
Älskling! Vi älskar dig precis som du är! Vi älskar ditt fnitter, dina berättelser, imitationer, din tankspriddhet , dina mörka ögon när du är arg( nja ganska mycket i alla fall ), din beslutsamhet, din osäkerhet, dina goa kramar.. Vi längtar efter att träffa dig igen! Puss
Fillipa!! Du är awesome :) jag vet att det kan vara sjukt jobbigt med dessa amerikanare, med all deras syn på världen och high school drama...Men va dig själv! och tänk på det livet du har hämma, vilket de inte har....OCH DET ÄR BARA 8 VECKOR KVAR!!! <3